V.38 "utan titel"

Teatern var mycket roligare, trevligare och allmänt bättre än vad jag först trodde att den skulle vara. Man ångrar inte en sekund att man gick dit!

När jag först kom dit och satte mig tänkte jag "det här är väl bara en vanlig teater som jag kommer att få stå ut och titta på en i timme".
Ardalan Esmailis gick ut på scenen och satte sig på en pall och började prata om att hans pjäs saknade titel.
Just då jag undrade när alla andra skådisar skulle komma ut på scenen och börja pjäsen så slog det mig att någon hade sagt att det skulle vara en enmansshow. Jag blev imponerad av hans självförtroende han hade eftersom jag aldrig skulle våga växla mellan flera personer samtidigt framför publik.
Man ville inte missa en sekund av hans pjäs. Den var så otroligt rolig och detaljerad på det sätt att man fick egna klara bilder i huvudet utan att han ens använde sig av möbler eller dekoration.

Handlingen var delvis rolig och sorglig. De komiska och roliga delarna var när han berättade om minnen han hade haft med sin kompis och hur lärarna betedde sig, men när det kom till att skolan bara var till för att skaffa fler minröjare och att han och hans familj var tvungna att fly till Sverige började de sorgliga delarna krypa fram.
Hade jag varit mamman i det fallet så hade jag inte gett min son ett piller för att få honom att somna om en okänd man kom fram och gav mig det.

Hur som helst så slutade det bra och Ardalan var en grym skådis vilket han borde vara stolt över.
// Aylin :D