Läxa tis 9:e oktober

I onsdags gick vi till radiohuset med klassen och tittade på när Jonas Hassen Khemiri och Jonas Gardell pratade om sina böcker som precis har kommit ut.

Jonas Khemiris bok "Jag ringer mina bröder" handlar om en kille med utländsk bakrund. Den verkar vara lite rolig pga språket, men den verkar inte lika berörande på samma sätt som Jonas Gardells bok "Torka aldrig tårar utan handskar" eftersom den handlar om när AIDS bröts ut mellan de homosexuella på 80-talet och hur mycket de blev kränkta för det.

Jag tyckte dock att Jonas Gardells bok tilltalade mig mer är Jonas Khemiris bok och skulle därför välja den, men eftersom jag tycker att det är roligt att läsa böcker med dialekt från förorten så kanske jag skulle läsa Jonas Khemiris bok också.    

      //Aylin

V.38 "utan titel"

Teatern var mycket roligare, trevligare och allmänt bättre än vad jag först trodde att den skulle vara. Man ångrar inte en sekund att man gick dit!

När jag först kom dit och satte mig tänkte jag "det här är väl bara en vanlig teater som jag kommer att få stå ut och titta på en i timme".
Ardalan Esmailis gick ut på scenen och satte sig på en pall och började prata om att hans pjäs saknade titel.
Just då jag undrade när alla andra skådisar skulle komma ut på scenen och börja pjäsen så slog det mig att någon hade sagt att det skulle vara en enmansshow. Jag blev imponerad av hans självförtroende han hade eftersom jag aldrig skulle våga växla mellan flera personer samtidigt framför publik.
Man ville inte missa en sekund av hans pjäs. Den var så otroligt rolig och detaljerad på det sätt att man fick egna klara bilder i huvudet utan att han ens använde sig av möbler eller dekoration.

Handlingen var delvis rolig och sorglig. De komiska och roliga delarna var när han berättade om minnen han hade haft med sin kompis och hur lärarna betedde sig, men när det kom till att skolan bara var till för att skaffa fler minröjare och att han och hans familj var tvungna att fly till Sverige började de sorgliga delarna krypa fram.
Hade jag varit mamman i det fallet så hade jag inte gett min son ett piller för att få honom att somna om en okänd man kom fram och gav mig det.

Hur som helst så slutade det bra och Ardalan var en grym skådis vilket han borde vara stolt över.
// Aylin :D

När vi läste boken i klassen tillsammans så uppfattade jag boken som outvecklad, oklar och obehaglig.

Anledningen till min negativa uppfattning var för att jag alltid har haft en "fobi" för den sortens böjda, konstiga och mörka illustration. Handlingen i sig var också ensam kall och mörk, vilket då inte gick ihop med mig som är raka motsatsen, och ogillade därför handlingen.

Senare under lektionen när vi gick igenom detaljerna i både bilderna och texten så började jag så småningom förstå budskapet och vem/vilka boken riktade sig till. 

Vi kom då fram till att hunden som ofta lämnar Hanna ensam i huset var en förälder (antagligen pappa eftersom han på en bild hade hatt, käpp och portfölj). 

Senare dyker en ekorre med en varm röd färg upp i bilden som kanske skulle föreställa socialen eller någon annan hjälp. Hon tar på sig sina kläder som hon har stickat (föreställer hennes erfarenhet) och går ut i snön med fåglarna (vänner eller annan hjälp), hon ser då huset "brinna som en blomma" vilket då enligt oss ska föreställa hennes dåliga förflutna som hon lämnar bakom sig. hon vandrar ensam genom natten och hittar till sist ett nytt hus med andra fördelar. När hunden ringer för att träffa henne väljer hon själv när hon tycker att det passar, istället för att låta någon annan bestämma över henne. Hon fick det bra till sist och det visar sig vara ett lyckligt slut. 

Hej då! // Aylin aka Lejonpajen